Mitt mest personliga inlägg

Nu ska jag bli personlig här med er. Jag är en person som alltid haft mycket energi och en positiv inställning till livet och allt runtomkring. Är helt övertygad om att vill man något så kommer det att ske, om man är redo att jobba hårt och kan se glädje i resan och delmålen. Jag vet att min entusiasm är smittande och ju mer ni ser av den, desto mer engagemang får jag tillbaka av er.

I min roll som ryttare och kanske främst på min häst-Instagram har jag fått äran att inspirera andra ryttare och hästtjejer. Jag köpte en 2,5 årig häst som var avlad för fälttävlan och inte hade kvaliten för dressyr som vi i slutändan sysslade med. Hästen red jag in själv, tränade och utbildade högt upp i klasserna, på samma väg utvecklades han från en ankunge till en svan, och hade gångarter som fått Sveriges elit att se åt vårt håll. Tack vare vår resa kunde vi inspirera andra som var i samma situation, som inte hade en halv miljon att köpa en färdig häst för men som ville förädla sin egen häst till den bästa versionen av sig själv.

Det är också tack vare det som jag idag tränar andra, jag har aldrig slutat se det bra och fina i alla sorters hästar och brinner för att förverkliga ryttarens drömmar och ge dem verktygen att få den mest underbara känslan du kan få i sadeln på din drömhäst.

Men. På vägen har jag gett så otroligt mycket av mig själv. Inte bara till mina fina följare utan till människor överlag i verkligheten. Får otroligt många förfrågningar om jag vill hjälpa andra, och jag har gått på så många nitar där människor tror att jag ska trolla och dem inte ska lägga ner något jobb. Min resa med min häst tog blod, svett och tårar, det tog år av träning, missförstånd och nederlag, jag fick backa bandet och ifrågasätta vad jag höll på med flera gånger. Det finns inget som heter quickfix och inget blir gjort utan engagemang och hårt jobb. Men människor har inte bara kommit till mig för ridträning, de har kommit till mig för att prata och helst om ångest, prestation och hur man vänder ett dåligt självförtroende.

Jag har hos många blivit ett batteri som man kan ladda sin energi från. I början såg jag inte tecknen när det var människor som behövde suga ur det bästa ur mig och sedan lämnade mig som en urvriden disktrasa. Tyvärr har jag förstått detta i efterhand, och nu ska jag säga något som jag aldrig trodde jag skulle säga: Jag har fått lära mig att stänga av och stänga ute en del.

Med det menar jag att den del av mig som alltid varit öppen för att lyssna och ta in andra har fått skjuta igen dörren. Jag kan inte låta andra ta av min energi till sådant längre, speciellt inte utan att jag gör det i något professionellt syfte, alltså så länge det inte är mitt JOBB. Tack vare Aaron, min son, har jag insett att MIN tid är så sjukt värdefull, mina tankar vill jag ha på MITT och min energi måste jag värna om för att vara den bästa versionen av mig själv med min familj. Det är något som jag fått lov att lära mig i min personliga utveckling, för att jag ska må bra och fungera som bäst.

En dag kanske jag ska jobba med sådant, men jag kan inte hjälpa andra gratis längre. Det kostar för mycket, emotionellt. Jag ville bara skriva det här så att ni kan lära känna mig mera, jag kanske verkar ytlig för många men det beror på detta, att jag inte längre kan fördjupa mig hur som helst utan att det kostar av min energi. Men som sagt, kanske kan jag en dag hjälpa till i en professionell roll. Men då får man också betala för den hjälpen. 

Kan ni relatera till texten? Även om ni inte arbetar med människor på samma sätt tror jag många kan känna igen sig i att många vill dela kakan på toppen, men man får ensam dra det hårda lasset. Tur att jag har så fin familj och vänner runtomkring mig som låter mig vara precis som jag är, som inte kräver något av mig mer än att jag ska vara mig själv. Det är liksom hela min ide, livet ska vara lätt att leva. När något börjar strypa dig istället för att lyfta dig, ta dig därifrån.

Kram!