Foglossning - min upplevelse
Dagarna går så snabbt när jag är sjukskriven. Jag gör ju ingenting? Min dag börjar alltid med att jag släpper ut hästarna. De är så förståndiga, går med mig och mina myrsteg. Nu har jag visserligen bara 20 meter till stallet och kanske 15 meter till hagen. Men jag är glad att det kan vara min första uppgift för dagen. Jag har sedan en längre tid hjälp till allt stallarbete. Det är nog det jobbigaste, att inte klara allt själv, men tyvärr blir jag alldeles för dålig i bäckenet av att mocka, ni ska veta hur mycket man spänner höften bara man sopar stallgolvet! Så min kära mor kommer upp till oss och hjälper mig med stallarbetet, fyller på vatten åt hästarna och packar mat. Oskar tar in hästarna på kvällen och hjälper mig att senare på kvällen också natta dem. Hur underbar är han inte. Han som har varit så rädd, nu tycker han om att sköta djuren och de tycker om honom.
De senaste dagarna har jag haft besvärlig ischias. Nu har bebisen faktiskt lugnat sig, alltså enorm skillnad på bara 2 dagar. Så kanske har den fixerat sig helt nu och det blir inte lika stora smärtvågor av foglossningen som när den gräver och vrider sig. Jag känner att den inte längre ligger vidöppen heller utan nu känner man rumpa/rygg tydligt. Så snart intar den väl startposition och sätter igång showen hoppas vi!
Men jag ville skriva lite om hur foglossningen kan te sig, utifall någon annan söker på foglossning och känner sig orolig. Jag blir värre om jag t ex går i trappor eller går på underlag där jag måste spänna mig för att inte halka. Det kan börja med att det gör ont bara i ljumsken, sedan strålar det upp i undre delen av magen och det blir ett tryck nedåt i magen som är väldigt obehagligt, som att magen skulle kunna åka ner mellan benen för varje steg du tar. Då hjälper det bara att ta små små ålande steg, jag blir ärligt talat omsprungen av 85-åringar.
När jag har dåliga dagar kan jag tappa hela benen. Då känns det som någon satt en slaktarkniv in i höftkulan på mig och grötar omkring. Hela benet krampar och ischiasen går hela vägen ner i fötterna. Då måste jag ta tag i något för att hålla mig uppe. Dessa dagar kan jag inte sitta ner på toasitsen för benet krampar när jag sätter mig, måste stå lite lätt ovanför med böjda ben. Det är så läskigt, men kommer på mig själv att tänka: det är inte skadligt, det är bara obehagligt! Det hjälper att komma ihåg hur smärtan uppstår, ditt ben ramlar faktiskt inte av, fast det känns så. Jag var på Coop i helgen och handlade lite. Då fastnade benet och jag fick ställa ifrån mig varorna för att inte tappa dem också! Sen kom jag ingenstans först. Hur jag än rörde benet så krampade det fast och smärtade något så fruktansvärt. Tillslut upptäckte jag att jag kunde backa och låta det benet släpa efter. Så gick jag till kassan och till bilen.... tur det var en lördagskväll utan folk på parkeringen.
Värst är när jag har sammandragningar, ilningar i underlivet och foglossning samtidigt. Jag blir sjukt ansträngd av smärtan, bara i vår säng får jag slappna av för madrassen är helt otrolig och avlastar hela min kropp. Dessa nätter sover jag som en stock pga att jag är helt dränerad på energi. Det får jag väl se som både bra och dåligt, man är inte direkt utvilad men det är skönt att sova ostörd.
Jag försöker ha lite normala inslag i mitt liv, äta lunch/fika med en vän, åka till min elev och hjälpa henne i ridhuset. Korta stunder försöker jag göra sådant, men jag skulle aldrig kunna ta en promenad eller försöka träna. Jag fick en otrolig förvärring av foglossningen på förra yoga-passet också, så jag är orolig om det var en slump eller om jag gör något som startar det hela.
Men jag lever lite för att när bebin är ute så försvinner faktiskt det mesta omgående! Ilningarna slutar eftersom det inte längre är ett huvud i vårat bäcken, och fogarna ska då inte längre lossas utan stabiliseras igen. Jag tänker ge min kropp tid att läka innan jag utsätter den för någon hård träning. Promenera och göra lite enkla stalluppgifter, att man kan längta så mycket till något sådant!
De senaste dagarna har jag haft besvärlig ischias. Nu har bebisen faktiskt lugnat sig, alltså enorm skillnad på bara 2 dagar. Så kanske har den fixerat sig helt nu och det blir inte lika stora smärtvågor av foglossningen som när den gräver och vrider sig. Jag känner att den inte längre ligger vidöppen heller utan nu känner man rumpa/rygg tydligt. Så snart intar den väl startposition och sätter igång showen hoppas vi!
Men jag ville skriva lite om hur foglossningen kan te sig, utifall någon annan söker på foglossning och känner sig orolig. Jag blir värre om jag t ex går i trappor eller går på underlag där jag måste spänna mig för att inte halka. Det kan börja med att det gör ont bara i ljumsken, sedan strålar det upp i undre delen av magen och det blir ett tryck nedåt i magen som är väldigt obehagligt, som att magen skulle kunna åka ner mellan benen för varje steg du tar. Då hjälper det bara att ta små små ålande steg, jag blir ärligt talat omsprungen av 85-åringar.
När jag har dåliga dagar kan jag tappa hela benen. Då känns det som någon satt en slaktarkniv in i höftkulan på mig och grötar omkring. Hela benet krampar och ischiasen går hela vägen ner i fötterna. Då måste jag ta tag i något för att hålla mig uppe. Dessa dagar kan jag inte sitta ner på toasitsen för benet krampar när jag sätter mig, måste stå lite lätt ovanför med böjda ben. Det är så läskigt, men kommer på mig själv att tänka: det är inte skadligt, det är bara obehagligt! Det hjälper att komma ihåg hur smärtan uppstår, ditt ben ramlar faktiskt inte av, fast det känns så. Jag var på Coop i helgen och handlade lite. Då fastnade benet och jag fick ställa ifrån mig varorna för att inte tappa dem också! Sen kom jag ingenstans först. Hur jag än rörde benet så krampade det fast och smärtade något så fruktansvärt. Tillslut upptäckte jag att jag kunde backa och låta det benet släpa efter. Så gick jag till kassan och till bilen.... tur det var en lördagskväll utan folk på parkeringen.
Värst är när jag har sammandragningar, ilningar i underlivet och foglossning samtidigt. Jag blir sjukt ansträngd av smärtan, bara i vår säng får jag slappna av för madrassen är helt otrolig och avlastar hela min kropp. Dessa nätter sover jag som en stock pga att jag är helt dränerad på energi. Det får jag väl se som både bra och dåligt, man är inte direkt utvilad men det är skönt att sova ostörd.
Jag försöker ha lite normala inslag i mitt liv, äta lunch/fika med en vän, åka till min elev och hjälpa henne i ridhuset. Korta stunder försöker jag göra sådant, men jag skulle aldrig kunna ta en promenad eller försöka träna. Jag fick en otrolig förvärring av foglossningen på förra yoga-passet också, så jag är orolig om det var en slump eller om jag gör något som startar det hela.
Men jag lever lite för att när bebin är ute så försvinner faktiskt det mesta omgående! Ilningarna slutar eftersom det inte längre är ett huvud i vårat bäcken, och fogarna ska då inte längre lossas utan stabiliseras igen. Jag tänker ge min kropp tid att läka innan jag utsätter den för någon hård träning. Promenera och göra lite enkla stalluppgifter, att man kan längta så mycket till något sådant!