God fortsättning
Vad är detta för januari-väder? Det är inte många Januari i mitt liv som varit såhär milda med plusgrader och utan snö. Men jag klagar inte, sålänge det är mjukt i marken och vi kan röra oss utan halka och is så får det gärna vara. Men vindarna, jag tycker det är läskigt med storm. Den känns så, oförutsägbar och vild. Vi kan gott behöva påminnas om att hur mycket vi än vill så kan människan inte påverka eller tämja naturens krafter.
Tiden går och min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut. Hur fortsätter man livet efter detta? Vi har vant oss vid lunken, det är längesedan jag levde så mycket i nuet. Allt annat hamnar liksom på paus när man är med Aaron. Han vill gå överallt, klättra på möbler, öppna alla skåp och dörrar. Vi blir helt slutkörda av denna lilla kille. Tålamodet har utökats tretusen.
Jag älskar att vara hans mamma men känslorna brottas också med allt som är "jag", som just nu inte kan utföras helhjärtat. Man får tycka sådant utan att behöva bli ifrågasatt om man älskar sitt barn. Jag är av den typen att jag lär mig att helt enkelt gilla läget. Nu är det såhär i några år, vi vill ju gärna ha syskon till Aaron också så det är ju i planen att det andra livet får vänta lite. Jag längtar till jag kan gå ut till hästarna och barnen också vill vara med, hjälpa till och ta hand om djuren. Den dagen kommer. Just nu slits jag emellan att vilja vara ute med hästarna mer, men inte vilja missa tid med min son. Jobbigt! Jag hoppas dock att mina rutiner ska bli mer balanserade när Oskar går hem på pappaledighet, han jobbar ju mycket mer oregelbundet än jag och är ofta borta redan 6 på morgonen och inte hemma förrän 17-18. Då kommer jag kunna smyga upp till stallet tidigt på morgonen och göra klart samt rida innan mitt jobb och därmed kunna lägga all min vakna, lediga tid på familjen. Just nu är man ju låst vid att alltid ha ansvaret för bebis.
Aaron då, snart 10 månader gammal och en riktig charmör. Han har varit tidig med det mesta förutom tänderna, han har inte en enda tandsing. Han pekar på lampan, säger "DÄR", vinkar, klappar händerna och plockar helst med maten själv. Han tittar på bilarna genom fönstret och dansar när vi sjunger och klappar händerna. Har börjat gå lite själv, men tack och lov blir han försiktig när vi inte håller i honom. Han håller igång varenda vaken sekund och kör slut på oss två fullvuxna föräldrar! Tack gode gud att han somnar själv och sover hela nätterna. Vi har haft tur.
Tiden går och min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut. Hur fortsätter man livet efter detta? Vi har vant oss vid lunken, det är längesedan jag levde så mycket i nuet. Allt annat hamnar liksom på paus när man är med Aaron. Han vill gå överallt, klättra på möbler, öppna alla skåp och dörrar. Vi blir helt slutkörda av denna lilla kille. Tålamodet har utökats tretusen.
Jag älskar att vara hans mamma men känslorna brottas också med allt som är "jag", som just nu inte kan utföras helhjärtat. Man får tycka sådant utan att behöva bli ifrågasatt om man älskar sitt barn. Jag är av den typen att jag lär mig att helt enkelt gilla läget. Nu är det såhär i några år, vi vill ju gärna ha syskon till Aaron också så det är ju i planen att det andra livet får vänta lite. Jag längtar till jag kan gå ut till hästarna och barnen också vill vara med, hjälpa till och ta hand om djuren. Den dagen kommer. Just nu slits jag emellan att vilja vara ute med hästarna mer, men inte vilja missa tid med min son. Jobbigt! Jag hoppas dock att mina rutiner ska bli mer balanserade när Oskar går hem på pappaledighet, han jobbar ju mycket mer oregelbundet än jag och är ofta borta redan 6 på morgonen och inte hemma förrän 17-18. Då kommer jag kunna smyga upp till stallet tidigt på morgonen och göra klart samt rida innan mitt jobb och därmed kunna lägga all min vakna, lediga tid på familjen. Just nu är man ju låst vid att alltid ha ansvaret för bebis.
Aaron då, snart 10 månader gammal och en riktig charmör. Han har varit tidig med det mesta förutom tänderna, han har inte en enda tandsing. Han pekar på lampan, säger "DÄR", vinkar, klappar händerna och plockar helst med maten själv. Han tittar på bilarna genom fönstret och dansar när vi sjunger och klappar händerna. Har börjat gå lite själv, men tack och lov blir han försiktig när vi inte håller i honom. Han håller igång varenda vaken sekund och kör slut på oss två fullvuxna föräldrar! Tack gode gud att han somnar själv och sover hela nätterna. Vi har haft tur.