elin.kristinas @ koppslagardarna

Nu har ju Aaron varit längre i utanför-livet än han var i min mage. Det känns dock som att vi alltid haft honom hos oss. En sån liten glädjespridare! Det låter kanske klyshigt men ärligt talat så finns det inget bättre vi lyckats med än att starta familj. I början trodde jag att vi inte var några bebismänniskor utan vi skulle gå här och vänta och längta tills han blev äldre och de kan vara med på ett annat sätt. Men han har motbevisat mig, jag har snabbt lärt mig leva mycket mer i nuet och njuter av varje dag jag får vara nära och se allt han upplever för första gångerna.

Jag är evinnerligt tacksam att jag som mamma får känna såhär, för vi har haft tur att få ett friskt barn som utvecklas som han ska. Jag gråter när jag hör om sjuka barn och familjer som får leva i ovisshet och oro. Har snabbt förstått att det är så mycket mer än sjukdom som gör föräldrar oroliga och ledsna. "Utvecklas mitt barn inte som det ska? Varför ler han inte åt mig? Han måste äta mer!" Dessa orosmoment vill jag inte att någon ska känna, och därför vill jag inte skriva månad för månad vad Aaron "kan" för det kan upplevas så fel för vissa.

Erfarade snabbt att mamma-grupper på Facebook till viss del bara handlar om att tala om för andra att de gör fel och spä på mer stress på redan stressade familjer. Mitt största råd till er som ska bli föräldrar är att ta det lugnt! Slappna av. Låt barnet leda er till viss del. Sova när man är trött, äta när man är hungrig. Leka, busa och pussa däremellan.

Aaron har börjat gå och vi har full rulle, allt som vanligt här hemma med andra ord. Renoveringen i hallen väntar på en trapphus stege för att nå åt längst upp, men snart mina vänner ska jag visa er ett slutresultat.