Förändringar i kroppen
I torsdags hade jag träff med min barnmorska Åsa. Hon är så glad och trygg, känns jättebra när vi har våra träffar. Törs liksom fråga om allt. Visade filmer när bebin har brottningsmatcher och kände mig väl lagom dum för det är klart att allas bebisar gör olika, hon bekräftade att jag antagligen är mer besvärad för jag har inget extra hull emellan bebin och huden. Det gör ju faktiskt väldigt ont när den rullar runt! Känner mig blåslagen.
Alla värden var bra, bebin har lagt sig tillrätta igen med ryggen längs vänstersidan igen. Hjärtljuden är träffarnas bästa stund och det slår så rent och tydligt. Mitt SF-mått har landat på 35cm och slutvikten på mig blev 65kg, 16kg upp från startvikt. Hur häftigt som helst! Alla som ska tala om för mig att jag är för liten, ni visste inte hur jag såg ut från början heller så håll sånt för er själva. Jag själv fick mig en tankeställare när jag sprang in i en vän från gymnasiet som skulle ha barn i april och jag blev jätteglad men så slank det ur mig: "april? du är så liten!" Alltså hur kunde jag säga så? Jag sa det ju med glädje och menade det verkligen som att jag var överraskad, men varför sa jag bara inte att hon var så fin?! Vad hade jag med storleken på hennes mage att göra! Blev så arg på mig själv. Så jag förstår också att ibland slinker bara det första ordet ut ur munnen helt enkelt. Förlåt Emma! <3
För att fortsätta gravid-uppdateringen så har vi haft stora förändringar senaste dagarna. Bebin har lugnat ner sig mycket i magen och jag har känt mig konstig, förändrad aptit och konstiga toabesök. Igår försvann min foglossning! Fått förklarat att bebin kan ha sjunkit ner djupare och stabiliserat upp bäckenet så foglossningen inte ger samma smärta. Det verkar göra så att jag inte kan tömma blåsan heller. Känner mig så sjukt kissnödig men så töms inte blåsan, det går verkligen inte att klämma ur mer haha. Får lov att gå oftare igen, som i början av graviditeten.
Sammandragningarna har blivit fler och framförallt längre/ihållande och börjar göra lite ont. Som ett elektriskt nät över magen som komprimeras, någon som förstår känslan? Förstår inte riktigt de här med foglossningen. Alltså om smärtan försvinner så gör det mig inget att gå över tiden ens, förstår att jag får äta upp dem orden när vi står där och trampar och väntar... När foglossningen släppte så kunde jag börja uppmärksamma andra saker i min kropp. Tror smärtan har tagit otroligt mycket av min energi!
Nu tar vi en dag i taget och efter lite falskt alarm i söndagskväll så står väskorna packade med exakt varenda pinal som ska med till BB.
Alla värden var bra, bebin har lagt sig tillrätta igen med ryggen längs vänstersidan igen. Hjärtljuden är träffarnas bästa stund och det slår så rent och tydligt. Mitt SF-mått har landat på 35cm och slutvikten på mig blev 65kg, 16kg upp från startvikt. Hur häftigt som helst! Alla som ska tala om för mig att jag är för liten, ni visste inte hur jag såg ut från början heller så håll sånt för er själva. Jag själv fick mig en tankeställare när jag sprang in i en vän från gymnasiet som skulle ha barn i april och jag blev jätteglad men så slank det ur mig: "april? du är så liten!" Alltså hur kunde jag säga så? Jag sa det ju med glädje och menade det verkligen som att jag var överraskad, men varför sa jag bara inte att hon var så fin?! Vad hade jag med storleken på hennes mage att göra! Blev så arg på mig själv. Så jag förstår också att ibland slinker bara det första ordet ut ur munnen helt enkelt. Förlåt Emma! <3
För att fortsätta gravid-uppdateringen så har vi haft stora förändringar senaste dagarna. Bebin har lugnat ner sig mycket i magen och jag har känt mig konstig, förändrad aptit och konstiga toabesök. Igår försvann min foglossning! Fått förklarat att bebin kan ha sjunkit ner djupare och stabiliserat upp bäckenet så foglossningen inte ger samma smärta. Det verkar göra så att jag inte kan tömma blåsan heller. Känner mig så sjukt kissnödig men så töms inte blåsan, det går verkligen inte att klämma ur mer haha. Får lov att gå oftare igen, som i början av graviditeten.
Sammandragningarna har blivit fler och framförallt längre/ihållande och börjar göra lite ont. Som ett elektriskt nät över magen som komprimeras, någon som förstår känslan? Förstår inte riktigt de här med foglossningen. Alltså om smärtan försvinner så gör det mig inget att gå över tiden ens, förstår att jag får äta upp dem orden när vi står där och trampar och väntar... När foglossningen släppte så kunde jag börja uppmärksamma andra saker i min kropp. Tror smärtan har tagit otroligt mycket av min energi!
Nu tar vi en dag i taget och efter lite falskt alarm i söndagskväll så står väskorna packade med exakt varenda pinal som ska med till BB.