Lycka och rädsla
Då har man gått upp 13kg då! Mina kunder på jobbet har precis upptäckt min bula och tror att jag är i vecka ~15. Lite roligt är det, då jag väger ynka 49kg i vanliga fall upplever jag mig själv som gigantisk, om än i bra form fortfarande. Men det klär mig att ha lite mer hull, man fryser inte lika mycket och jag gillar att fylla ut kläderna lite bättre.
Jag kände redan från första början vilken ynnest det var att få vara gravid. Ja de första 10-12 veckorna var jag helt tömd på energi, kände mig bakis utan att spy om dagarna, men så sjukt tacksam. Kände en tacksamhet till min kropp, till att vi kunde skapa något som får växa inne hos mig. Men också en rädsla. Jag slog ifrån mig alla tankar på bebiskläder, barnrum m.m. i början. Jag behövde se det med egna ögon, att barnet rörde sig och var friskt innan jag vågade slappna av. Det var också en av anledningarna till att vi bara berättade för våra närmaste och familj innan ultraljudet.
På morgonen för ultraljudet var jag så orolig att det bara skulle vara svart på skärmen. När hon satte dit maskinen så tog det 2 sekunder för den att starta upp, sedan såg man hur tydligt som helst: en liten minimänniska! Hur kunde den röra sig och fara runt, jag kände ju ingenting! Jag skrattade och grät samtidigt så hela magen guppade, fick skärpa mig för att kunna slutföra ultraljudet.
Efter det kändes graviditeten mycket mer stabil, och mina tankar har alltid gått: mår jag bra och allt känns bra, så kan det inte vara så tokigt. När vi efter UL åkte till USA och bebisen hade börjat sparka rejält så mådde jag så bra. Bulan växte massvis på bara de 2 veckorna, sån lycka!
