Förlossningsberättelse

Morgonen onsdag den 27 mars vaknade jag efter en natt med många vändningar och stök pga mensvärk i magen. Det hade dock förekommit förut så jag tog det inte i någon större beaktning. Men visst är det som de säger, man får en känsla i kroppen att idag är något annorlunda. Istället för att starta dagen med lite youtube från soffan så kände jag att jag behövde ut och gå lite på gården. Kolla in vårtecknen, få en överblick på hästarna. Ja, nog skulle jag väl ut och träna häst också. När jag gick och hämtade hästarna fick jag första tecknet, vanligtvis är deras hierarki i flocken så stark att när jag hämtar den stora hästen så jagar han bort den lilla, men inte denna gång. Båda två kom fram och gullade med mig, bredvid varandra. 

Magen hade sjunkit rejält redan en vecka innan dagen D.

Efter att jag jobbat hästen (från marken) gick jag in för att kissa. Och då kom slemproppen! Och jag kan lova er att ni tar inte miste på den, när man är i sista veckan hoppas man att varje flytning ska vara slemproppen, men som sagt, den går inte att ta fel på. Där och då blev jag jätteglad för att jag hade fått 1 tecken! Det spelade ingen roll om förlossningen skulle starta nu eller om jag fick vänta till lördag på igångsättning nu för jag hade åtminstone fått 1 tecken. Slemproppen kan ju gå flera veckor innan en förlossning nämligen. Kommer ihåg att jag direkt pratade med Malin för att säga att jag var så tacksam för det lilla! Oskar frågade direkt om han behövde åka hem, jag sa bara att det behöver inte betyda nånting så han kunde jobba vidare.

Klockan var 13:00 när slemproppen gick, och mina sammandragningar började direkt att gå från bara spänd ballongmage till svag smärta varje sammandragning. Redan från start var sammandragningarna regelbundna, för min egen skull skrev jag ner på ett kollegieblock och de kom var 15:e minut. Vid 15:00 fick jag första värken. Det var samma här, det går inte att ta fel på en sammandragning och en värk, det är sådan skillnad. Men för varje värk som kom så tänkte jag bara: nej nu kommer det nog ingen mer. Men de tog över och kom var 15:e minut hela eftermiddagen. Värkarna kändes ungefär som att naveln ville ut genom ryggen, men de gick snabbt över för mig. För varje värk blev vi mer och mer förväntansfulla, fick vi den spontana förlossningen vi ville ha trots allt?

Jag var fortfarande väldigt rationell och ställde mig för att laga mat. Fick pausa och hålla i mig i bänken för varje värk som kom. Åt i soffan och myste en stund och strax före klockan 18:00 reste jag mig med ett ryck: jag kissar på mig! I samband med en värk så gick alltså vattnet! Jag trodde helt seriöst att jag hade blött ner hela soffan, jag sprang till toaletten med benen ihoptryckta. Det sipprade sedan vatten varje värk och jag fick direkt ha de största bindorna vi hittade hemma. Inte ens nu kunde vi förstå att vi skulle lämna huset och inte komma hem förrän vi hade vår lilla son hos oss...

Jag ringde förlossningen och berättade att vattnet hade gått och att vi haft värkar sedan kl 15. De var så tillmötesgående och sa att vi var välkomna när vi ville, de väntade på oss. Det kändes skönt och jag ville helst fortsätta ta värkar hemma. Vid klockan 20:00 hade jag redan 3 värkar på 10 minuter, och jag bestämde mig för att duscha och se om det avtog. Det var tvärtom, värkarna blev mer smärtsamma och jag fick stanna och hålla i mig i något för varje värk. Ändå skulle jag föna håret och greja innan vi skulle åka in! Eftersom värkarna var så intensiva började jag bli orolig om det hade gått längre än vi trodde i öppningsfasen, hela tiden tänkte jag: det ska väl vara värre än såhär? Det här var ju ingenting, det här kunde jag klara av. Men med lite påtryckning då de som sagt var så intensiva snabbt så bestämde vi oss för att åka till förlossningen i Falun, och vi var framme 21:40 när vi blev inskrivna och visade till ett rum. Inte visste jag då att jag inte skulle se något annat på flera timmar!

Det finns hur mycket som helst jag hade kunnat skriva om intrycken och tankarna som gick oss emellan när vi först kom till förlossningen. Vi konstaterade först av allt att vi såg ner över Falu stad och ända hem till blivande farmors sovrumsfönster hehe. Efter att ha kopplats upp på CTG och sett hjärtslagen och värkarnas intensitet, samt blivit undersökt fick vi klartecken att förlossningen var på god väg! Vi var öppna 3-4cm, hade haft vattenavgång samt hade 3 värkar på 10 minuter! 

Jag avböjde lustgas då jag tyckte värkarna var hanterbara, även om det jobbigaste var att de var så intensiva. Oskar fick massera mitt ryggslut under varje värk, det var den bästa smärtlindringen faktiskt. Vid 00 så startade vi lustgasen och den hjälpte mig att slappna av och andas djupare, det blev en trygghet att hålla i masken och våga andas djupt, men någon smärtlindring upplevde jag inte. Andningen är så viktig! Även om alla tjatat om det så var det så viktigt. Trots intensiva värkar så öppnade jag mig inte så mycket! Vid den här tiden var jag bara öppen 5cm, och jag bad på småtimmarna om att få ryggmärgsbedövning då smärtan blev värre och värkarna kom så snabbt, Oskar var en kämpe som fortfarande masserade mina 3-4 värkar var tionde minut! 


Klockan 5 kom narkosläkaren som lade bedövningen, och jag ska här lägga till att jag är nålrädd vilket jag också skrivit i mitt brev till barnmorskorna, men i det här läget är man lite dåsig av lustgasen, man är trött på smärtan och man vill bara ha lindring. Och det gjorde inte ont! Det enda som var smärtsamt var att de spritade ryggen innan sticket och eftersom Oskar knådat mig hela natten hade huden gått sönder så det kändes som att hälla salt i ett sår! Men bedövningen gick jättebra, var ju så orolig att jag skulle få en värk mitt i allt men läkaren var så otroligt trygg och proffsig. Och den tog väldigt bra, sköterskorna sa att det var ett fantastiskt resultat. Efter en halvtimme kunde jag sova igenom värkarna, och vi blev ombedda att sova 2 timmar innan vi undersöktes igen och tog nya tag.

Så när klockan blev åtta var det dags att sätta in lite värkstimulerande dropp. Så skönt att de sätter kanylen direkt när man kommer, även om det sticket också var otäckt så är det ju så simpelt under förlossningens gång. Vi fick höja omgående till dubbel dos och jag hade 5 värkar på 10 minuter, jag kände de inte mer än att jag fick en liten bubbla under ena revbenet varje värk, jag säger bara: ta ryggmärgsbedövning! Mina sköterskor tryckte hela tiden på att man ska inte ha ont i onödan, finns det hjälp så använd det om du vill! Jag var uppe och dansade och hoppade på bollen, gungade och hade mig men det hjälpte inte ett dugg! Vi var fortfarande bara öppna ca 6-7cm, och jag förstod att de underbara barnmorskorna jag hade just nu inte skulle vara kvar när Aaron kom ut. 

Under denna tid hade vi förlösande barnmorskan plus assistenten inne hos oss hela tiden, de pratade med oss om vad som skulle ske härnäst och sen om allt möjligt, hästarna, vårt hus, tankarna efteråt. Vi fick antibiotika i droppet eftersom ett visst antal timmar hade passerat sedan vattnet hade gått och det fanns risk för infektion annars. Hon sa sen att jag bara skulle ligga på sidan och vila, och visst hjälpte det! Vi var öppna 2 cm till bara av att ligga still! Sedan blev det skiftbyte igen och vi fick nya barnmorskor, jag var då så ledsen att det inte gick fortare men de peppade mig och sa att det är fullt normalt, en förstföderska brukar öppna sig en halv centimeter i timmen. De gav mig massor med energi och peppning. Och när vår nya barnmorska kom och presenterade sig kändes allt bra igen, hur kunde vi ha sån tur med personalen? Kändes helt tryggt direkt! Och när hon gjorde första undersökningen sa hon att nu, nu var jag öppen 10 cm! Jag började att gråta av lycka, gick inte att hålla tårarna tillbaka. Bara skrattade och grät samtidigt. Äntligen!

Nu var klockan efter 13, för då skedde bytet av personalen. Och Amanda berättade att det kunde ta ytterligare en timme innan Aarons huvud hade vandrat ner till kanten där de är redo att börjas krystas ut. Men jag kände direkt att värkarna hade tagit ny form. Värkarna nu blev typ, sköna. Missförstå mig rätt, jag hade fortfarande hjälp av ryggmärgsbedövningen men den fick vi inte fylla på för under krystvärkarna måste man vara medveten och känna dem, samt att de inte går att bedöva bort den smärtan med epiduralen. Men jag kände liksom att krystvärkarna var längre än mina små intensiva smärtsamma värkar under den aktiva fasen, och att något hände under dem. Jag behövde bara slappna av med dem, drog liksom en lång suck tillsammans med värken och det gjorde susen. Vid 14:00 sa jag att jag ville börja trycka med värkarna. Det liksom bara kommer som en instinkt.

Efter att ha flyttat runt lite så beslöt jag mig för att jag ville föda liggandes på sidan. Krystvärkarna var till en början sköna som jag skrev, men när de berättade att de såg huvudet och att jag skulle börja ta i mer så var det de mest smärtsamma jag någonsin upplevt. Jag öppnade inte ögonen från att jag började krysta tills dess att han var ute. De hade berättat innan att man ville hålla emot såpass länge tills de trodde att man fick ut hela huvudet på en krystning, sedan tog man resten av kroppen på andra krystningen. Men min värk tog slut mitt i allt och hans huvud var liksom halvvägs ute, det gjorde så jäkla ont så jag skrek att de skulle hjälpa mig slappna av! Och vet ni, det hjälpte. När man sänker axlarna och slappnar av i kroppen så lindras faktiskt smärtan, att spänna emot är det sämsta man kan göra. När hans huvud kom ut så hade han en arm med sig på kinden, det kanske var därför det var lite tufft att krysta ut allt. Minns att hon frågade om jag ville känna men nej, det ville jag inte. Sedan sa hon att armen var med ut och så lade hon ner hans lilla varma hand på mitt lår, den känslan var ändå helt sjuk, mysig och sjuk på samma gång.

Känslan när huvudet var ute var fantastiskt skön, nu sa hon att nästa värk ska jag inte trycka så mycket, bara gå med värken lite. Och vips, klockan 14:38 så var han ute, jag fick lägga ner mig på rygg och snart hörde vi han skrika. Det blev en pojke sa dem, och sen var det bara tårkalas. Jag grät och grät, Oskar stod över mitt ansikte och grät och kysste mig i pannan, vi grät bara och jag nästan drunknade i Oskars tårar. Jag fick upp honom på bröstet, Oskar klippte navelsträngen och sen ville han direkt tutta. Helt surrealistisk känsla! Och ja, all smärta från värkar var helt borta när han kommit ut, man kände bara svedan från underlivet. 


Efter att jag blivit undersökt så kom två läkare in som ville operera, men vi valde att göra det kvar på rummet. Jag hade ju Aaron tuttandes på bröstet och jag hade fortfarande så mycket effekt av epiduralen kvar att jag hade inga problem med att de grejade där nere. Jag sprack inget i huden utan fick en större skada faktiskt, men som jag inte känner några men av som tur är. Min yttre ringmuskel släppte ifrån ungefär halva muskelfästet i bäckenbottenmuskeln, det var tydligen rätt allvarligt men de gjorde ett fantastiskt jobb med att sy fast den igen, och jag har inte känt nånting av det mer än tyngden i underlivet som du får oavsett efter en förlossning de första veckorna. Det hade säkert gjort mer ont om de hade tagit Aaron ifrån mig och rullat iväg mig på en operation, då hade jag spänt mig och blivit orolig! 

Efter de var klara skulle Aaron vägas och mätas. 54cm lång och 3820gram, vi som trodde jag hade en liten pluttbebis i magen! Och ja, han kom ut som en kopia av Oskar. Timmarna härefter så låg Aaron bara och tuttade, han hade avverkat bägge brösten och somnade sedan i sin filt. Vi fick vårat förlossningsfika, de släckte ner i rummet och vi fick vila innan det var dags att rulla till BB. Att få äta efter så många timmar med bara dricka var gudomligt! Vi fick bubbeldricka i champagneglas, äppeljuice och kall oboy. Haha jag var verkligen inte kaffesugen, tur de har allt att välja mellan på förlossningen.

Såhär gick det till när vår Aaron kom till världen. Tänk, här gick man över 12 dagar och hade tappat hoppet om att kroppen ens visste vad den skulle göra? Så fick jag inte bara min spontana förlossning, jag fick allt: slempropp, värkar, vattenavgång! Jag tyckte det var otroligt spännande att föda barn, även om det mesta går ut på att ha värkar under lång tid. Våra sköterskor fick mig att känna mig som superwoman, de talade om för mig hela tiden att jag var så duktig på att andas och slappna av, jag var skitduktig på att krysta, jag blev så peppad så jag klarade mig igenom allt med en pigg inställning trots att vi haft värkar så länge. Men allt som allt tog det ju nästan exakt ett dygn, jag trodde öppningsfasen skulle vara värre men det är ju så olika från person till person. Jag fick det värre under den aktiva fasen då mina värkar gjorde mer ont än nytta, hoppas det är annorlunda till nästa bebis. Ja, det är klart vi vill göra om det här igen! <3 

Tack för att du läste hela inlägget och gilla gärna om du tyckte det var intressant/kul att läsa. :)