elin.kristinas @ koppslagardarna -

Mina hormoner har verkligen varit i berg och dalbana senaste dagarna. På de bra dagarna mår jag hur bra som helst och tänker att senast nästa helg får jag och Oskar träffa vår nya familjemedlem. Det ger mig fjärilar i magen och blir tårögd av glädje. Men speciellt 2 dagar har jag varit riktigt påverkad och tårarna har runnit på mina kinder, svårt att sätta ord på det men det är en uppgivenhet där det nästan känns som att, nehe vi blev utan bebis, bättre lycka till nästa gång. Känns som någon snuvat oss på vår lycka!

Och det hjälper inte när alla vill peppa, vila så ska du se att den kommer. Gå i trappor, så ska du se att den kommer. Tro mig, vi vilar, vi städar, dammsuger, igår gick vi upp i vår skog på promenad... Jag kan inte styra detta! Varje gång något börjar hända så avtar det. Jag har så otroligt mycket sammandragningar men ingenting "startar".

På mina bra dagar kan jag tänka rationellt och vet att det kommer, kanske vår bebis ville växa på sig lite till. Men de dåliga dagarna så vill jag vara ledsen! Jag är ingen som bryter ihop, men jag vill vara ledsen, låt mig bara tas över av mina hormoner! Det är rätt skönt att bara ge efter måste jag säga, jag är alltid den som kämpar och hittar alltid ett sätt att tänka "rätt" och tänka mig ur de negativa tankarna. Men detta vill jag ge efter inför, det är inte negativa tankar den här gången utan det är naturens väg, låta min kropp styras av mina hormoner. Det är faktiskt rätt häftigt, och jag förstår att jag kommer inte kunna styra min förlossning heller så det är lika bra jag tränar på att bara följa med. Annars är ju mitt motto att mind over body alltid fungerar, bra att jag blir satt på jorden ibland. 😘

Men nu säger vi till varann att herregud om en vecka är vi 3 här hemma! Kan knappt förstå det. Än. Haha!